torsdag 18 maj 2017

Fascismen går inte att triangulera

Umeå, Norrköping, Östergötlands landsting och Eskilstuna. Det finns säkert fler exempel på där vänstern kastades ut ur budgetsamarbetet till förmån för socialdemokratiska samarbeten högerut efter förra valet. Och dom samarbeten går ju jättebra. Om man har budgetöverskott som det viktigaste målet. Sedan att man säljer ut den lokala äldrevården, allmännyttan och skär ner på skolan, det spelar mindre roll.

När finansminister Magdalena Andersson idag deklarerade att man minsann kan tänka sig en mittenregering med RUT och ROT-vurmarna i Centern och Liberalerna så borde ingen vara förvånad. Jag har dock svårt att se att det förstnämnda som bannemej får betraktas som det mest ideologiskt självständiga och drivna partiet (bortsett från kärnkraften då...) skulle lockas in i ett sådant samarbete.

Magdalena Andersson, Mikael "Macronkomplexet" Damberg och dom andra inom socialdemokratiska eliten som tror på marknaden mer än någon annan slipper nog gärna Vänsterpartiet. Och det gör säkerligen en och annan fackpamp inom industrifacken som spenderar medlemmarnas pengar på aktier i dom privata välfärdsbolagen också.

Hur som helst. För en vänster som är införlivat i socialdemokratins strukturer på lokal nivå och vars hela valstrategi 2014 var att visa på hur dugliga man var på att regera gör det här givetvis lite ont. Bland annat lyfte partiet upp exemplet på hur man i just Östergötlands landsting fått igenom gratis glasögon till barn. Efter valet fick man inte vara med och bestämma längre...

Jaja. Resan mot mitten är direkt dödande för demokratin och den fortsätter. Bristen av ideologiska konflikter, ökade ekonomiska och sociala klyftor och en medelklass som överbelånar sig är fascismens bästa grogrund.

Då spelar det ingen roll hur många ensamkommande flyktingbarn man skickar tillbaka till talibanerna, hur många romer man förbjuder att be om pengar eller hur många syrier som tvingas leva med sina älskade kvar i krigets Aleppo.

För fascismen går inte att triangulera.

onsdag 17 maj 2017

Det ni sällan talar om när ni talar om den svenska modellen

Han är föräldralös. Han är ett barn av ett krig där Sverige har deltagit. Han har korsat hav och kontinenter för att ta sig hit. Här har han lärt sig svenska språket flytande på mindre än ett år. Fått sin ålder ifrågsatt och uppskriven och blivit uppkastad från sitt hem. Han har blivit placerad på ett flyktingboende ute i skogen med över sex kilometer till bussen och därifrån han inte skulle kunna ta sig till skolan. Han har skaffat sig ett boende på egen hand för att fortsätta sina studier. Han vill bli sjuksköterska eller bilmekaniker.

Idag satt han hos Migrationsverket för ett så kallat återvändarsamtal med sitt tredje avslag på sin asylansökan. Ett beslut som säger att Sverige förvisso inte kan skicka honom till regionen han kommer ifrån. Där är det krig och han tillhör en förtryckt och förföljd minoritet. Men till huvudstaden där han aldrig har varit kan han skickas, tycker den svenska staten. Till en stad där det sker terrorattacker varje månad. Där han har ett öde att vänta som mer eller mindre laglös.

Afghanistan, landet som det svenska Utrikesdepartementet avråder svenskar att åka till. Landet som är så osäkert att inte ens landets president väljer att bo där. Men sluta avtal med EU kan han.

Han kallas in till samtalet. En kvinna med tjänstemannaleende möter upp honom. Jag sitter kvar på en obekväm. Det är många barnfamiljer här. Många afghaner. En del som verkar komma från relativt närliggande länder. En del kosovoalbaner. Det är som att sitta i dödens väntrum.

Barn som skriker barnskrik som bara barn som mår väldigt dåligt skriker. Barn med tomma blickar. Föräldrar med tomma blickar. Vuxna män och kvinnor som går nervöst fram och tillbaka genom lokalen. Min snart ett och halvt åriga dotter märker av stämningen. Börjar snyfta. Jag ger henne en "klämmis" hon vill inte ha.

Jag plockar upp telefonen så hon får titta på sitt favoritprogram, Daniel Tigers kvarter. Några andra barn kommer och ställer sig bredvid henne. Dom fastnar snabbt med datorn på den lilla spruckna iphone-skärmen.

-----

 "Den svenska modellen har byggt på att vi har starka skyddsnät inom dom som omfattas av den men trycker undan dom som inte är en del av den. Lösdrivare, de som inte vill anpassa sig, de som tigger. På så vis har vi hållit oss undan fascismen. Men nu har den svenska modellen luckrats upp. Det stora invandringen och daltandet med flyktingar, romer och andra är anledningen till Sverigedemokraternas framgångar".

När jag sitter där på Migrationsverket tillsammans med min dotter och en samling asylsökande barn så kommer jag och tänka på det där bisarra mötet jag var på förra våren. När jag fortfarande jobbade på den antirasistiska Stiftelsen Expo. Jag nbjuden till ett LO-förbunds lokala årsmöte för att tala om extremhögern och hotet mot arbetarrörelsen. Det var en trött församling som hade stannat kvar en lördagseftermiddag efter årsmötesförhandlingarna. När min korta dragning var över räckte en äldre man upp handen. Han var inte vem som helst. Han hade föreläst precis innan mig och hade tidigare varit vice ordförande i det berörda LO-förbundet. Nu var han pensionär och ägnar sig åt att skriva böcker för förbundet.

Han gav en ganska lång utläggning om att arbetarrörelsen tagit in en massa lösdrivare som urholkat den svenska modellen. Att det inte har ställts några krav på flyktingarna och beklagade sig över att staten tillåter fattiga romer att tigga. Jag häpnande faktiskt. Men där och då insåg något som äldre radikaler inom arbetarrörelsen och vänstern många gånger har sagt till mig. Att det finns elitistiska, rentav fascistoida drag, inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Att den så kallade svenska modellen fått en slags religiös innebörd och att solidariteten med den arbetarklass som inte omfattas av den inte går ut på att dessa människor ska organiseras och på sikt även omfattas av den - utan snarare tvärtom. Överenskommelsen med kapitalet är viktigare. Det är därför många så kallade fackliga ledare sker arbetsplatsorganisering som pesten och det är därför som exempelvis bemanningsanställda inte välkomnats av vissa LO-förbund.

Det bygger på samma logik. Dom är inte med nu, alltså ska dom tryckas bort. Relationen med kapitalet ska vara intakt, som den alltid har varit.

Problemet är bara att kapitalet och dess företrädare har agerat precis tvärtom. Arbetarrörelsen försökt behålla ett slags status quo. Enda sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades och den svenska modellen såg dagens ljus har kapitalet utmanat och utarmat den svenska modellen. Sociala skyddsnät har raserats och välfärden har sålts ut. Skattelättnader för dom välbeställda och dom arbetare (framförallt män) som har fått en riktigt bra löneökningar har inneburit att en överbelånad arbetarklass och medelklass med i princip noll solidaritet med dom som har det sämre ställt, materiellt och socialt, har vuxit fram. Sverige är det land i västvärlden har ökat mest de senaste åren.

Samtidigt har arbetarrörelsen svalt EU-medlemskapet med hull och hår och parallellt med det inte förmått att organisera sig på internationell nivå. När ekonomin har globaliserats så har arbetarrörelsens eliter å ena sidan jublat men när den fria rörligheten också innebär lönedumpning på en arbetsmarknad som plötsligt blivit internationell har inte arbetarrörelsen hängt med. Då landar man i resonemang som den pensionerade fackbasens.

Och att åtminstone hota med att frysa EU-medlemsavgiften för att få andra länder att behandla flyktingar och arbetare som redan finns i landet bättre skulle ju aldrig någonsin komma på tal.

----

Det är pojkar som han som kommer tillbaka från återvändarsamtalet, med en tom blick jag aldrig har mött tidigare, som får betala priset. Han var en av tiotusentals pojkar som kom till Sverige för ett par år sedan. Men när dom blev för många, trots att dom med all säkerhet skulle bli en samhällsekonomisk vinst på kort sikt, och kostnaderna höjdes i en kommun och landstingssektor som förra året gick med 25 miljarder i vinst, var dom inte välkomna längre.  När dom offentliga utgifterna steg samtidigt som bankerna förra året gjorde vinst med 92 miljarder  och samma år som den svenska staten delat ut 14 miljarder i bidrag för städhjälp och köksrenoveringar till dom välbärgade villaägarna.

Då ska den svenska modellen praktiseras på så vis att föräldralösa barn ska skickas tillbaka till krig, förtryck och terror.

I den politiska debatten kan man alltid strössla lite socker på arbetarrörelsens organisationer genom att föreslå lite vinsttak på företagen som opererar inom välfärden samtidigt. Så pass många finns det där ute som inte är förmögna att se att saker och ting hör ihop.

Vi lämnar Migrationsverkets lokaler. Och jag anklagar alla medlemmar i dom politiska partier som står bakom den förda politiken som medskyldiga till den barnmisshandel som den svenska staten nu bedriver.

I synnerhet ni fega jävlar inom arbetarrörelsen som legitimerar skiten med att det här motverkar extremhögern. Så fan heller. Ni gräver er egen grav. Och ni är mer än välkomna att släppa spaden, kliva upp ur gropen och göra något åt det ni har ställt till med.




måndag 1 maj 2017

Bra idéer för ett bättre Sverige kommer genom organisering!

Spenderade första maj på tillsammansaféerna i Smedjebacken och Borlänge för två kortare föreläsningar. Det fanns flera anledningar till varför tillsammansgruppernas initiativ att hålla öppet sina mötesplatser en dag som denna. Nedan följer det talmanus som jag utgick ifrån. 

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Och i år känns det extra viktigt att betona det. Första maj firas över hela världen, för arbetarklassen i alla länder. Det är ingen nationell angelägenhet. Arbetarklassen har ingen ras, nationalitet, kön eller sexuell läggning.

Och en dag som denna, när nazister vars hela idé bygger på att splittra och våldföra sig på människor, marscherar några mil härifrån,  är internationalismen än viktigare. Samtidigt, och jag lär återkomma till det, så marscherar nazisterna idag av flera anledningar. Och det är inte framförallt för att dom har fått rätt till det. Idén om att sparka neråt, våldföra sig på människan och människovärdet, vinner medvind i en tid när just internationalism och idéer om frihet och fördelning avfärdas som löjliga och omöjliga av dom har makten.

I första maj-traditionens barndom, och i många andra länder även idag, så handlade dagen om att vi, folket, ställde krav på makthavarna. Arbetarorganisationerna ställde krav på så väl privata arbetsgivare som på staten. Idag i Sverige, på första maj 2017 hör få krav som ställs på makten. Det är ett reformförslag här, ett reformförslag där. Första maj har blivit kapat av politiska partier som ägnar dagen åt att komma med opinionsanpassade utspel. Det är vänstern som lanserade något inför dom kommande budgetförhandlingarna med sossarna och det är sossarna som kommer med ett par förslag inför den snart traditionsenliga överkörningen av Miljöpartiet på Rosenbad.

Om man skulle kunna sätta pengar på det så tror jag att oddsen på att mantrat "Det går bra för Sverige" som den vanligaste sägningen under i synnerhet ett partis första maj-firanden idag skulle vara riktigt, riktigt låga.

Och visst gör det det. Det har aldrig funnits så många miljonärer och miljardärer i Sverige. Den totala arbetslösheten sjunker. Och det är ju bra.

Storbankerna gjorde en vinst på 92 miljarder förra året. Kommunerna och landstingen hade ett överskott på 30 miljarder. Samtidigt delades 14 miljarder ut i bidrag till städhjälp och köksrenoveringar för dom har råd med det.

Och det är ju också bra.

Om det inte hade varit så att Sverige är det land i västvärlden där dom ekonomiska klyftorna har ökat mest de senaste 20 åren. Om det inte vore så att en tredjedel av oss som bor i det här landet har antingen eller noll i tillgångar eller är skuldsatta. Om det vore så att kommunerna skär ner på hemtjänsten, skolan eller som här i Smedjebacken på maten till barnen i grund och förskolan samtidigt som man går med överskott.

Om det inte hade varit så att föräldralösa barn nu tvingas välja mellan ett liv som laglösa gatubarn i Afghanistan eller som papperslösa gatubarn i Sverige. Om det inte hade varit så att äkta makar sitter i Sverige med familjen kvar i krigets Syrien utan att dom får komma hit.

Det finns alltid en annan sida av myntet.

"Den enda vägens politik" som har blivit till en religion bland makthavarna är det någon som får betala för. Och det är dess värre i första hand vi som antingen bor på landsorten eller i förorternas miljonprogram och asylsökande som blivit grundlurade av den svenska självbilden om ett Sverige som ett öppet och tolerant land.

Det marscherar inte hundratals nazister i Falun idag, på första maj 2017, av en slump och högerextrema och reaktionära krafter växer inte nu i land efter land utan anledning. Det här är inte mitt eget påstående. Jag skulle vilja hävda att jag har statsvetare och sociologer världen över som studerat fascismen återkomst.

När politiken har smetats ihop och kritik av orättvisor avfärdats som omöjligt och löjligt.
När partierna förvandlats till kampanjmaskiner som snarare ägnar sig åt opinionspopulism där dom litar mer på opinionsinstitut och kommunikationskonsulter än sina egna medlemmar.
När demokrati endast är något som ska försvaras och inte får fördjupas och utvecklas.

Då öppnas dörren upp för fascisterna och deras närbesläktade vänner i extremhögern.

Men det behöver inte vara så. Därför firar vi första maj idag.

På trettiofem platser finns idag tillsammansgrupper. Och nästan varenda en har en sådan här mötesplats. Där vi stöttar varandra med läxor, papper från Försäkringskassan som inte inte förstår, tro mig, jag blev farsa förra året och tackar min lyckliga stjärna för vänner jag fått genom Tillsammansskapet som har blivit föräldrar innan mig). Vi stöttar varandra med körkortsundervisning, det svenska språket och annat som vi deltar på mötesplatserna har behov av.

Men vi snackar också ihop oss och är beredda att lämna vår mötesplats och ställa krav på politikerna när det behövs. Det är därför vi agerar mot den förda asylpolitiken men också andra frågor.

Som när tillsammansgruppen i Örbyhus, ett litet samhälle i norra Uppland, snackade ihop sig och startade en namninsamlingskampanj när politikerna planerade att lägga ner nattakuten i Tierp. De gick ut på nätet men också i lokalsamhället.

Om någon här har svaret på frågan varför politikerna alltid får för sig att lägga ner nattakuter, vårdcentraler och liknande som ligger längst ifrån där besluten fattas så får ni en kaka av mig när jag är klar.... 

Hur som helst. Det tog inte lång tid innan tillsammansgruppen fick in ordentligt många namn på listan. Ordet spreds, folk sattes i rörelse för att rädda nattakuten.

Och i veckan kom nyheten att politikerna i Uppland plötsligt hade ändrat sig. Det var tydligen ingen bra idé att lägga ner nattakuten i Tierp.

Det mina vänner, det är organisering.

Vi har argumenten på vår sida. "Det går bra för Sverige". Japp, det gör det. För miljonärerna. Men alla har inte en miljon på banken. Alla bor inte i centrala Stockholm.

Därför bygger vi underifrån. För att det är vårt enda alternativ. Ur våra mötesplatser kommer bra idéer för ett bättre Sverige. För vi utgår ifrån vår vardag.

Oavsett om vi bott här hela livet eller om vi kom till Sverige för ett par år sedan. Det är sammanhållning, på riktigt. Ett enträget, tålmodigt arbete utanför det mediala strålkastarljuset.

Kom med i vår folkrörelse för oss som inte har miljarder på banken. Men vi har något mycket bättre, vi har varandra.

lördag 22 april 2017

Hjälp oss att röra om i grytan!

Under lördagen satt jag och Tillsammansskapets förbundskassör Fredrik Hallor och tog fram förslag till riktlinjer för den organisationsfond som förbundets idag 35 medlemsgrupper ska kunna söka ur.

Medlemsgrupperna drivs på ideell basis antingen som föreningar eller nätverk och har ibland svårt att hitta finansiering lokalt. Det har dessutom blivit allt tuffare i tider när dom flesta politiska partierna och dess sidoorganisationer faller som furor när det kommer till anständighet i exempelvis flyktingpolitiken och synen på idag redan utsatta grupper.

Tänkbara saker som organisationsfonden ska kunna finansiera:

* En grupp vill bli mer utåtriktad och köpa en egen talaranläggning för att hålla återkommande torgmöten i lokalsamhället och för att "ropa in" folk till sitt tillsammanscafé men en sådan anläggning kostar rätt så mycket och de aktiva i gruppen är framförallt pensionärer och låginkomsttagare.

* En grupp vill trycka upp flygblad för att driva en kampanj mot utförsäljning av allmännyttan men studieförbundet där dom tryckte upp sina flygblad till självkostnadspris lånar inte ut sin kopiator längre. Som av en händelse styrs studieförbundet av ett av dom partier som drivit igenom utförsäljningen.

* En grupp behöver hyra en egen lokal då studieförbundet vars lokaler dom verkat i tidigare alldeles plötsligt inte har några tider över. Som en slump sammanföll detta med att gruppen protesterat mot hur kommunen behandlar fattiga EU-migranter och hur kommunen säljer ut denna gemensamma välfärden.

Hur finansieras då organisationsfonden? Jo, den finansieras av Dig som vill se en självständig rörelse som inte kompromissar i frågor om jämlikhet och lika villkor.

Bli stödmedlem i Tillsammansskapet för hundra kronor i månaden via autogiro. Läs mer om det här.

Stöd oss via swish på nummer: 123 526 63 09.

Eller bankgiro: 51 44 - 10 38.

Det är en myt att etablissemanget är ett verklighetsfrånvänt gäng som bara huserar i Stockholm. Växande klyftor, sparkande nedåt och splittring av utsatta grupper förverkligas av diverse småpåvar ute i kommunerna. Det är dess värre den bistra verkligheten.

Hjälp oss att röra om i grytan!

onsdag 5 april 2017

Fem år sedan "Positiv antirasism" - dags att riva loss det nyliberala plåstret

Facebook påminde mig i dagarna att det nu är fem år sedan Daniel Poohl och jag gav ut den lilla skriften "Positiv antirasism". Det var en liten sak som kom till efter valet 2010 med Sverigedemokraternas riksdagsinträde och en antirasistisk och antifascistisk rörelse som vi menade var alldeles för defensiv och till stora delar endast reaktiv.

Ambitioner saknade vi inte. I den lilla idéskriften försökte vi lägga en idémässig grund för en antirasism som pekade på människans olika identiteter som i sin tur kan förena. Samtidigt var skriften, så här i efterhand för egen del, framförallt en frustration inför de etablerade politiska partiernas idémässiga stagnation. Hur den nyliberala dogmen vad det gäller den ekonomiska politiken fört i stort sett hela det politiska spektrat mot mitten och att svaret på extremhögerns offensiv på så sätt blev samstämmig. Men Expo-loggan på boken gav inte helt utrymme åt det perspektivet.

Även om vi försiktigt refererade till den nederländska statsvetaren Cas Mudde och hans forskning som kommit fram till just den tesen att extremhögern och högerpopulismen växer när "resten" av det politiska spektrat blir teknokratiskt och för samstämmigt. Vi vågade dessutom ta med det danska Enhetslistans framgångsval hösten 2011 och rasistiska Danskt Folkepartis tillbakagång (som visade sig vara kortvarig) som ett exempel på ett parti som inte anpassat sig till vare sig nyliberal eller så kallad rasistisk normalisering. Idag skulle jag dess värre inte vara lika tvärsäker på att Enhetslistan till fullo klarat sig undan normaliseringen av rasism i Danmark.

"Positiv antirasism" kom ut när Daniel och jag upptäckt vår (Expos) brittiska systerorganisation Hope not hate (tidigare Searchlight)s framgångsrika att genom lokal mobilisering med ett så kallat "positivt budskap" tryckt tillbaka fascistiska British National Party på lokal nivå vilket då börjat den kräftgång som slutade i att partiet imploderade. Vi visste inte mycket så egentligen om Hope not hates arbete. Det tog vi reda på och ur bland annat de kunskaperna växte det som idag är Förbundet Tillsammansskapet fram.

Nåväl. När man blickar framåt så är det bra att blicka bakåt.

Då, när vi lanserade "Positiv antirasism", sa vi att den antirasistiska debatten kört fast. Ganska snabbt inpå exploderade den antirasistiska idédebatten. (Nej, det berodde inte på vår lilla skrift). Och visst har det kommit så väl hög och lågvattenmärken i det som kallas "identitetspolitiken" men det går ju inte att påstå att det inte pågår en debatt.

Då var Donald Trump en rik pajas med en dokusåpa som gick på Kanal 6 eller liknande. USA styrdes av en svart president som hade kommit till makten genom att ha lyckats alliera sig med bland annat fackföreningsrörelsen och minoritetsgrupper. Idag har den rika pajasen det ämbetet och en allians av en våldsam extremhöger och USA:s miljardärer i ryggen.

Då fanns inte Daesh (IS även kallat) och flyktingströmmarna var förvisso stora men i alla fall jag upplevde en liten men ändå offensiv flyktingrörelse i Sverige och fokus låg i debatten, trots SD:s riksdagsinträde, på att exempelvis riva Dublinförordningen och peka på problemen med Schengenavtalet. Idag går en betydligt större, i antalet aktiva, flyktingrörelse på knäna och allt handlar om att rädda det som räddas kan. Samtidigt som Assadregimen gasar ihjäl barn i Syrien är gränserna till EU och Sverige i princip stängda.

Listan på saker som på många sätt har förändrats i grunden skulle kunna göras milslång. Men samtidigt finns det saker som är skrämmande lika. Den nazistiska offensiv som vi nu ser på gator och torg, som en direkt följd av den parlamentariska extremhögerns landvinningar i val och opinion, möts på krav om organisationsförbud. Det hänvisas till en FN resolution och det räcker väl egentligen att titta på länder som Tyskland med en nazistisk våldsam undervegetation och ett det senaste åren rekordsnabbt växande antimuslimskt parti, eller på Belgien där högerextrema Vlams Blok förbjöds för att direkt återuppstå som Vlams Belang med några få korrigeringar i partiprogramet se att ett sådant förbud är ett tomt slag i luften.

Rent polisiärt och rättsligt går det att göra betydligt fler saker redan idag vid öppet nazistiska offentliga aktioner. Det har skett förut och en antirasistisk rörelse som ställer krav på rättsstaten att agera borde ske i betydligt större utsräckning.

Samtidigt står nazisterna där på gatorna för att ingen annan gör det. Jag kan förstå den, om det finns sådana personer, som inte har några andra idéer än att nazism är fel att dom i sådana fall yrvaket vaknar upp och vill agera snabbt. Men denna mobilisering har inte skett över en natt.

Nazisterna tar plats i en tid där det svenska civilsamhället till stora delar förvandlats till en arbetsmarknad som genom statliga och kommunala bidrag och projekt sitter ihop ihop med staten och kommunerna. En frihetlig, demokratisk, aktivistisk och inte minst självständig rörelse med helt andra förklaringar till samhällsproblemen och utmaningarna måste ta plats på gator och torg. Och ur den aspekten befinner vi oss verkligen i elfte timmen.

Och för er som tror att det ändå är möjligt så finns Förbundet Tillsammansskapet.

När jag dessutom varje vecka läser kulturartiklar om mer "populism" och att det behövs en svensk Bernie Sanders så måste jag hindra mig själv från att småle. Det tycks nu finnas en önskan hos många av landets vänsterintellektuella om en svensk version av den gamle mannen i USA:s misslyckade försök att bli USA:s president men som ändå var framgångsrik då han med, för sin kontext, radikala idéer lyckats skapa en rörelse och ändå var relativt nära att bli det demokratiska partiets kandidat. Men vi alla vet hur det slutade.

Självklart går det lära sig av Sandersrörelsens imponerande resa och striden i USA är definitivt inte över. Sanders vann inte primärvalet för att det demokratiska partiets elit inte ville ha honom. Och eliten gjorde sitt yttersta för att marginalisera Sanders. Amerikanska fackföreningars ledningar, som till skillnad från i Sverige, inte alls är lika nära partiet (i Sverige kallas det Socialdemokraterna) vågade inte stödja Sanders kampanj. Istället lades krutet plikttroget på elitkandidaten Clinton vilket passiviserade många dom gräsrotsrörelser som Obama förlitat sig till och fler därtill.

I en svensk kontext där fackliga ledare samsas i samma parti med personer som sitter i riskkapitalbolags styrelse som verkar inom välfärden (bara för att ta ett exempel) samtidigt som dom ekonomiska klyftorna ökat markant även ur ett internationellt perspektiv så kommer inte en Bernie Sanders ens släppas in för att dela ut flygblad på en socialdemokratisk kongress.

Samma vänsterintellektuella ropar på ett svenskt Podemos. Det spanska gräsrotspartiet som blivit en fusion av lokala proteströrelser mot ojämlikhetens konsekvenser. Ja, det kan man ju ropa på, men det är som att det skulle ske av sig själv, ur befintliga strukturer. Jag är den förste att erkänna att jag hoppas att jag har fel.

Den nyliberala dogmen är ett plåster som går att rycka loss men inte på hela partistrukturer som marinerats i den i decennier. Som är inkorporerat i statsapparaten.

Min idag fasta övertygelse ligger i att nya idéer vaskas fram ur handlingar. Nuvarande demokrati ska inte i första hand försvaras. Den ska fördjupas. Och det kan den endast göras genom organisering med konkreta krav på mer jämlikhet, mer inflytande, mer rättvisa.

Därför är  BB-ockupanterna i Sollefteå kanske det allra bästa exemplet på det. Den lokala makteliten lade ner BB. Folket säger ifrån och har helt enkelt satt sig ner i lokalerna där den stängda BB-avedelningen en gång fanns tills att den öppnar igen. Samtidigt hålls det kontinuerligt manifestationer ute på gator och torg där tusentals sollefteåbor säger ifrån och kräver något så självklart som en välfärd att lita på, även för havande kvinnor.

Några nazister har mig veterligen inte synts till än.

Med detta sagt säger jag inte att välfärdsmanifestationer helt slår undan den rasism som nazisterna och resten av extremhögern hämtar sin näring ur. Men den försvårar för den och ett samhälle där vi ställer krav på politikerna och andra med makt att dela med sig av den till folket och där vi som rörelse skiter fullständigt i om vi är födda i Mariestad, Mosul eller Mogadishu, i Kabul, Krokom eller Krakow - vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter ändå, det tror jag garanterat även förgör rasismens jordmån.

Jag har i olika sammanhang sagt att det bästa med skriften "Positiv antirasism" är formuleringen "det här är en idé som kan revideras". Så är det även med den här texten.

För som det gamla bandet Nynningen sjunger

"Ingenting sker mekaniskt
Det finns inget utlagt spår
Som gör att man bara kan vänta och se
hur dagarna kommer och går

Det krävs kunskap och medveten kamp
det krävs enhet och organisation".

Eller som Rosa Luxemburg uttryckte det:

"Frihet är bara frihet för den som tänker annorlunda".

De båda citaten kan tyckas motstridiga men för mig är dom snarare något som kompletterar varandra.

lördag 18 mars 2017

När Sverigedemokraterna har smärtsamt rätt

Torsdagen den 18 mars hölls en debatt i Sveriges riksdag, begärd av Moderaterna, angående det som en många falsettskrikande Tomas Tobé som företrädde partiet kallade för "trygghetskris" i Sverige. Socialdemokraterna som representerades av inrikesminister Anders Ygeman, som talade med ett lugn som bara en politiker som instruerats av medietränare som just uppmanat politiken i fråga att tala lugnt, var inte sen att haka på.

Där stod dom, representanterna för varsin del av det gamla politiska etablissemanget, och försökte överträffa varandra i att ondgöra sig över kriminaliteten i förorterna (som enligt Ygeman "man hade blundat för tidigare). Lösningen var enligt de båda hårdare straff (kan säkert finnas en del lagar som kan skärpas). Och dessutom "enkla jobb", enligt moderaterna, alltså lönedumpning.

Och så fler poliser. Något de fick medhåll från flera av de andra partiernas representanter. Ett par dagar senare lanserade Liberalerna dessutom att kommunerna skulle anställa trygghetsvärdar tills att fler poliser kommit på plats.

Sverigedemokraterna behövde inte säga så mycket mer än "Vi har sagt det här hela tiden! Och det är ju ni, sossar och moderater som skapat det här samhället".

Förutom att Ygeman gjorde sig lite lustig över att SD föreslog att det skulle vara straffbart att vara "spydig" mot polisen bemöttes SD med tystnad. Och kanske var det lika bra, för partierna själva. Miljöpartisten försökte och försökte "nyansera" debatten med att tala om att det behövs mer än fler poliser. Vänsterns Linda Snecker intog den både bekväma och otacksamma rollen att tala om lite allt möjligt och att konstatera att "otrygghet har existerat i alla tider".

Det blev av denna debatt smärtsamt tydligt att ingen av demokratiska partierna har viljan eller förmågan att faktist spinna vidare på det SD förde fram. För visst har Sverigedemokraterna rätt?

Jag kan inte se något fel i beskrivningen att den vardag för många människor i dagens Sverige, som dess värre är präglad av otrygghet, rädsla, våld och hot om våld, är något som till stor del av har skapats av de partier vars företrädare skriker om "trygghetskris" eller konstlat lågmält talar om att de blundat.

Innan jag slog på den TV-sända debatten hade jag läst om dom 25 miljarder som Nordea gjorde i vinst förra året. En nyhet som fick mig att tänka på siffrorna, som sällan nämns av vare sig SD eller resten av etablissemanget, vilka påvisar om hur dom ekonomiska klyftorna i Sverige har ökat mest i Västvälden.

En utveckling som knappast har kommit av sig själv. Utan snarare av en medvetet, cyniskt eller vansinnigt naivt, förd politik där man genom privatiseringar, nedskärningar och nedläggningar monterat ner hela lokalsamhällen och bygder. Men människorna finns kvar. Arbetslösa eller lågavlönade.

När politiken, som styrts av socialdemokrater och moderater, tillåter bankerna att göra sådana gigantiska vinster, när skattepengar skyfflas in i riskkapitalbolag istället för välfärden eller går till bidrag och skattesubventioner som gödslas över villaförorterna istället för en massiv satsning på förorterna och dom gamla bruksorterna så kommer ojämlikheten som ett brev på posten. Men istället för att lyfta dessa människor och bygder sa inrikesministern att "vi ska tänka på dom som går till jobbet och gör rätt för sig". Som om konflikten står mellan den arbetslöse och den som jobbar. Vem för de arbetslösas röst? Ja, inte är det Ygeman och moderaterna i alla fall.

Ojämlikheten är den bästa grogrunden för de kriminella gäng som "skrattar åt politikerna" vilket moderaten Tobé återkom till flera gånger under debatten. Det var bitvis smärtsamt att se ännu en debatt där det politiska etablissemanget försöker fly undan detta faktum genom att låtsas vara ångerfulla och tala om att man "blundat för problemen". Lika smärtsamt är det att se att det idag inte finns någon kraft som med så väl rörelse som forskningen i ryggen kan säga:

Er nyliberala splittringspolitik har skapat det här. Visst, vi kan anställa fler poliser. Visst, det finns säkert en del lagar som bör ses över. Men framförallt bör ni inse att er naiva tilltro till banker och riskkapitalbolag inte bara har skapat en bostadsbubbla som sinom tid spricker. Framförallt har den skapat den otrygghet som ni nu står och beklagar er över. Och det kommer bara bli ännu värre. När ni nu dessutom har skapat en generation papperslösa gatubarn på grund av er anti-flyktingpolitik.

Slopa RUT-avdragen och satsa istället pengarna fler anställda inom välfärden. 
Se till att det finns betydligt fler utbildade och anställda fältassistenter och socialarbetare som tidigt kan ta tag i dom ungdomar som riskerar att hamna i kriminella gäng. Forskningen visar att det besparar samhället kopiösa mängder pengar. 

Ta skattemiljarderna som går till riskkapitalbolagen och investera dom i garantier att välfärden finns och är tillgänglig över hela landet. 

Restaurera med hjälp av kooperativa verksamheter upp nedgångna områden med hjälp av dom pengar som bankerna gör i vinst och dom skattekronor som idag delas ut i bidrag till dom välbärgade i villaföroterna. 

Den svenska övre medelklassen och dom 138 miljardärernas ostronkalas är säkert kul att läsa om i skvallertidningarna eller på Twitter. Men curlandet av tjänstemän, byråkrater och de som tjänar pengar på andras arbete och arbetslöshet har skapat en otrygghet vi faktiskt inte har råd med.

Och gör det omöjligt för kommuner att gå med gigantiska överskott istället för att investera dom i en välfärd för alla.

Typ nåt sånt.

Men det fick vi inte höra i heller denna debatten. Sverigedemokraten Björn Söder som agerade talman såg nöjd ut. Det hade han all anledning att vara. 

Och i tidningarna läser jag allt mer ofta ledare och debattartiklar om att socialdemokratin och liberalerna måste komma mer överens för det har ju funkat bra tidigare. Ja, det har bland annat skapat det monster av ojämlikhet, kriminalitet och en växande extremhöger som skor sig på eländet.

Tack för det. Hoppas ni är nöjda med fönsterputsningen. 

söndag 26 februari 2017

Den svenska medelklassens klagan

Först körde dom iväg dom fattiga romerna som bad om pengar utanför ICA. Men jag gjorde ingenting för jag hade fullt upp med att installera badtunnan i trädgården.

Sen körde dom iväg dom ensamkommande flyktingbarnen. Men det märkte jag inte. Jag var upptagen med att göra alla mina RUT och ROT-avdrag.

Sen gav dom sig på kvinnor som bär sjal, kvinnor dom tyckte bar för kort kjol, pojkar som ville bära kjol och flickor som ville bära snickarbyxor. Men jag hade inte tid att bry mig.

Jag var ju tvungen att välja vilken privatskola mina ungar skulle gå i, placera mina fonder och välja vilken diktatur, förlåt, vilket spännande exotiskt och avkopplande avlägset ställe där jag skulle spendera min nästa semester.

Sen gav dom sig på dom sjukskrivna, dom lågavlönade, förtidspensionärerna, dom med funktionsvariation, pundarna, dom i förorten, dom på landsbygden, muslimerna, judarna, afrosvenskarna, samerna, finnarna...

Men det var inredningsmässa i Älvsjö så jag kunde faktiskt inte bry mig.

När sen finanskrisen kom och dom ville ta mitt hus ifrån mig. När kilmatkatastrofen var ett faktum och hela villakvarteret stod under vatten. Då var det ingen som kunde hjälpa mig.

Var det först då jag skulle inse att sammanhållning är vårt enda alternativ?"

En dikt byggd på "Först kom de ..." av pastor Martin Niemöller (1892–1984) som jag läste vid Tillsammans för Knivstas demonstration för sammanhållning lördagen den 25 februari.