fredag 30 december 2016

Vanligt folk som kämpar för vanligt folk

När jag i våras var hemma i min gamla hemkommun Kungsbacka för att tala på en manifestation för sammanhållning använde jag mig av en gammal retorisk poäng som jag använt då och då när någon som gillar att ställa vanligt folk emot varandra kommer dragandes med att Sverige inte har råd med att ta emot flyktingar för att då måste "vi" skära ner på välfärden och liknande.

"När etablissemanget säger: Vi har inte råd med flyktingmottagande längre!

Då erbjuder vi en sightseeing, vi kan ta buss 731 runt Onsalahalvön så kan alla titta på både segelbåtar och garageuppfarter.

Titta här!, säger vi, det finns gott om pengar!

Eller när dom borta i kommunhuset säger att vi inte har råd att både ta hand om ensamkommande flyktingbarn och att ge pensionärerna på äldreboendena en bra omsorg så säger vi: Men vänta nu...

Ni lägger ju för fan uppemot 100 miljoner av våra skattepengar på hög varje år inne i kommunhuset som om ni hette von Anka i efternamn hela bunten. Visst sjutton har vi både råd att ge ett hem och ett värdigt liv till flyktingbarn och värdig ålderdom till dom människor som en gång byggt den här kommunen!".


För den som inte vet är Kungsbacka är en av Sveriges mest välbärgade kommuner och den så kallade onsalahalvön är en kommunens mest välbärgade områden. 

Den lokala extremhögern som för dagen höll en manifestation några hundrameter bort (dom var ett tjugotal personer, Tillsammans för Kungsbacka hade samlat uppemot 200 personer) hade spelat in talet. Någon vecka senare delades det ut ett flygblad om att Bengtsson hade varit hemma och hetsat mot dom stackars höginkomsttagarna. En fullträff, så klart. Högerextremisterna får gärna ta de allra mest ekonomiskt välbeställda i försvar. Några av dom tackar säkert för supporten. Medan andra har så pass mycket ryggrad att dom själva ser problemet med ett Sverige där ojämlikheten ökar i raketfart, enligt OECD:s rapporter ökar de ekonomiska klyftorna i Sverige mest i västvärlden. Sådan är verkligheten och då finns det inget annat än att göra något åt det.

Det är men än en trend att de styrande politikerna i Joakim von Anka-kommuner likt Kungsbacka satt i system att ta gå med groteska summor i vinst varje år (av skattebetalarnas pengar) samtidigt som man pressar ner kostnaderna för äldrevård, skola, barnomsorg med mera. Och utan skam i kroppen skyller man sedan nedmonteringen av den lokala välfärden på flyktingmottagandet. Precis på samma sätt  som man sitter med en herrans massa skattepengar på banken och säljer tomter till privata lyxvillabyggherrar medan man inte bygger billiga hyresrätter som vare sig flyktingar, vanliga knegare, nyss utflyttade ungdomar eller frånskilda föräldrar utan miljoner på banken har råd med. 

Ett exempel på detta är  Karin från Frillesås (ett inte lika välbärgat samhälle i kommunen) som separerade från sambon för ett par år sedan och som efter två års bostadsletande (kommunen erbjöd vandrarhem) hittade en liten lägenhet där hon och hennes två barn sover i ett rum på 6 kvadratmeter. 

I den lokala politiska elitens retorik ställs Karin mot flyktingarna som kommunen är skyldig att ta emot. Det är en jävla skam och inget annat. 

Det är mot denna bakgrund så ytterst angeläget att Tillsammansskapet etablerar sig än mer. Vi har ett syfte att fylla. I det förslag till stadgar som medlemsgruppernas ombud kommer ta ställning till på förbundets första kongress den 21-22/1  skriver vi så här:

"Tillsammansskapets medlemmar är föreningar, nätverk och aktivistgrupper som genom organisering bygger sammanhållning och utmanar sociala och ekonomiska orättvisor i lokalsamhället".

Och:

"Organisering är att människor, demokratiskt, bygger jämlika relationer och på så vis tillsammans stöttar varandra i vardagen samt formulerar politiska krav och lösningar."

Det innebär konkret att vår rörelse finns till för och förenar till exempel de flyktingar, vanliga knegare, nyss utflyttade ungdomar eller frånskilda föräldrar utan miljoner på banken. Vi gör det genom våra tillsammanscaféer, våra klädbytesdagar, gratis aktiviteter för barn, ungdomar och äldre. 

Vi gör det när vi samlas och tar beslut på våra organiseringsträffar och demokratiska möten.

Finsmakaren på universiteten eller någon kultursida någonstans hade kallat det för en intersektionell rörelse. 

Jag nöjer mig med att konstatera att vi är vanligt folk som kämpar för vanligt folk.

I bruksort, förort, kranskommun, småstad eller världsmetropol på landsbygden.

onsdag 14 december 2016

Vill LO-ledningen splittra arbetarklassen?

LO har åkt ut i landet och pratat med folk. Eller rättare sagt. Först har dom varit i USA och följt presidentvalet där. Sen har dom åkt utanför Stockholms innerstad. Några anlitade pr-sossarna har hittat en "berättelse" som det så vackert heter.

Oj!, Sverige håller på att slitas isär. Den lokala servicen har försvunnit ungefär i takt med att även LO har centraliserats (det skriver dom iofs inte i artikeln). Klyftorna har ökat dom senaste 20 åren. Det är arbetarrörelsen medskyldiga till. Se där ja.

Så nu har LO-ledningen skrivit en debattartikel. Man skulle kunna tro (eller åtminstone hoppas) att den skulle fokusera på de enda rimliga slutsatser du kan dra av den amerikanska valrörelsen: Sitter du i kapitalets knä och i stort sett inte har någon politik förutom floskler blir du inte amerikansk president längre. I synnerhet inte om du har resursstark högerpopulist som motståndare.

Men icke. Istället har LO kommit fram till att likt Trump fara med osanningar och generaliseringar om migranter är vägen att gå. Lycka till.

LO skriver att "Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik" för det håller ju inte som det var förra året när 160 000 personer kom. EU måste ta ett större ansvar.

Ja, precis som dom redan har gjort i flera av dom EU-länder som LO och den sittande regeringen nu tycker ska ta ansvar.


Men Lövfén är ju en erkänt duktig förhandlare. Det är väl därför hans gamla IF Metall äger aktier i det privata vårdföretaget Capio...

Gränserna till Sverige är sedan förra hösten redan stängda. Och till Europa. Men en debattartikel "Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik" kanske stoppar sosseflödet till extremhögern?

Ursäkta, men är ni helt jävla dumma i huvudet? Det LO gör i detta nu är att bekräfta extremhögerns världsbild. Ni häller på bensin på en eld som redan har startat. På kort sikt kanske det hindrar några s-väljare att gå till SD. Men på lång sikt är det förödande. Den här retoriken, världsbilden och i slutändan människosynen sipprar ner på våra arbetsplatser, skolor och bostadsområden.

Ni ville motverka splittring - ni får än mer splittring.

Nu kommer knappt någon flykting når Sverige eller Europa. Dom sitter fast i flyktingläger i Erdogans Turkiet eller slaktas av Assad-regimen i Aleppo, mördas av Al Shaabab i Somalia eller talibanerna i Afghanistan.

Och vet ni vad? Dom som dör är delar av den svenska arbetarklassens släktingar och vänner. Sverige är inte det land som porträtteras på tavlorna i LO-borgen längre. Svensken har släktingar både i Storuman och Somalia. Det LO säger med den här artikeln är "fuck off" till en allt större del av den svenska arbetarklassen och "välkommen" till mer splittringspolitik och etnisk separatistisk organisering.

Det spelar ingen roll att annat i artikeln är bra. Det spelar det här ingen jävla roll när LO-gänget inte kan hålla sig ifrån att leka högerpopulister.

Nåväl. Sådana här artiklar bekräftar bara bilden av en arbetarrörelse i politisk kris. Vi får bygga vidare där vi är i våra lokalsamhällen och ta hand om varandra. Det gäller både den ensamstående morsan som inte får ekonomin att gå ihop till den ensamkommande flyktingpojken som ligger sömnlös om nätterna för att han inte vill skickas till Kabul där han aldrig har varit och där han vet att talibanernas terror väntar på honom.

***

Noterar att statsvetaren Jonas Hinnfors pekar på att LO blandar äpplen och päron och far med osanning gällande den förda invandringspolitiken, både idag och historiskt. Det är bra. Nu får vi se i LO-basen Karl Petter Thorvaldsson tar åt sig kritik eller fortsätta leka högerpopulist och avfärdar statsvetarens faktabaserade kritik som "politiskt korrekt käbbel" eller liknande.


söndag 11 december 2016

Den nya eliten och den högerextrema maktanalysen

De har sin likasinnade i Donald Trump som president i USA, en affärsmagnat med flertalet mångmiljadärer i ryggen. I Ryssland finns Putin och hans oligarker med en snarlik ideologi. I Frankrike kan Marine Le Pen med ekonomiskt bistånd från just Ryssland bli landets nästa president. Den första internationella gästen som hälsade på hos Trump efter valsegern var bankmannen och Brexit-vinnaren Nigel Farage, en politiker som dom samsas med i parlamentsgrupp i Bryssel.

Här i Sverige fikas det med näringslivets lobbyorganisationer för att stoppa ett riksdagsbeslut om att skattepengar inte ska gå till riskkapitalbolag. Partiledaren och hans närmaste tillhör landets bäst betalda politiker. Greven och tillika storföretagaren Ian Wachtmeister fungerar som rådgivare.

Det är hög tid att tala om Sverigedemokraterna som den nya eliten.

***
Vi brukar inom Tillsammansskapet tala om den högerextrema och högerpopulistiska maktanalysen. Vi gör det för att förstå den rörelse som vi många sätt skapades som rörelse för att motarbeta.

Maktanalysen går ut på att det finns en elit. Eliten har en allians med minoriteterna och migranterna. De som kommer i kläm är ”folket”.

I ”eliten” samsas medierna, fackförbunden, regeringen, alliansen, kulturpersonligheterna, näringslivsorganisationerna (får sällan en framskjuten position i retoriken) och byråkratin.

Beroende på sammanhang paketeras denna elit ibland som stockholmsbaserad. Journalisterna och kulturfolket på Södermalm. Regeringen på Rosenbad, myndigheterna, riksdagspolitikerna och fackförbundskontoren i Stockholm.

Alltså blir det en konflikt mellan stad och land. En så kallad konfliktlinje vi är relativt vana vid i Sverige.

Men faktum är att eliten även är lokal. I kommunhuset finns kommunpamparna, i Folkets hus huserar fackombudsmännen där samtliga är kommunpolitiskt aktiva i sossarna, journalisterna sitter på sina tidningsredaktioner vid torget, på det kommunalt finansierade kulturhuset och biblioteket frotterar den lokala kultureliten (som givetvis finns representerade i kommunfullmäktige för antingen V, MP, L och på senare år Fi). Och på värdshuset eller på någon annan restaurang träffas näringslivet genom Rotary varje fredag, där flertalet även aktiva i Moderaterna eller Centerpartiet. Någon sosse har säkert också letat sig dit på senare år...

Kristdemokraternas politiker håller till i frikyrkan i något villaområde med det intilliggande kristna dagiset. Tidigare hängde dom på Röda korsets Kupanbutik också. Men sedan den flyttat ut i det gamla industriområdet och KD flyttat ut i den politiska marginalen hänger det mest en avhoppad miljöpartist och två praktiserande syrier där.

Nåväl. Så här ser det inte ut överallt. Men jag tror ni fattar poängen: Eliten är i centrum. Folket är någon annanstans.

Konfliktlinjen är således centrum-periferi.

Denna elit, har enligt den högerpopulistiska maktanalysens berättelse, inga konflikter inom sig. Alla befinner sig i centrum. De umgås och har gemensamma materiella intressen. Fackpampen är liksom näringsidkaren välbetald. Precis som kommunalrådet, kommuntjänstemannen och myndighetsbyråkraten. Att kulturarbetarna och journalisterna är så kallade f-skatteslavar idag är ganska ointressant. De platsar ändå in med sitt ”kulturella kapital”.

Konflikten arbete och kapital (fackföreningar och näringsliv eller socialister/sossar och borgare) existerar inte. Nej, liberalmarxisterna sitter i samma båt. Intellektuellt och kulturellt underhållna av kulturmarxisterna. Det sistnämnda är ett begrepp som inte syntes till i Sverige förrän Anders Behring Breiviks terrordåd den 22 juli 2011. Nu för tiden dyker det upp i det dagliga sverigedemokratiska språkbruket i alltifrån sociala medier till kommunala budgetmotioner.

”Eliten” har dessutom gått i allians med minoriteterna och migranterna. För när ”eliten” prioriterar är det alltid mångfaldsdagar på kulturhuset framför dragspelskonsert på äldreboendet. Vill bögarna ha en parad genom stan ska dom givetvis få det. Det ska till och med vara ett kommunalt arrangemang med någon projekt anställd kulturvetare. Men raggarcruisingen skickar dom polisen på! Först när det kommer hundra flyktingar till kommunen börjar ”eliten” tala om bostadsbristen och i lokaltidningen skrivs det snyftreportage om flyktingar som bor trångbott. Den ensamstående svenska trebarnsmamman som fått flytta hem till sina föräldrar skrivs det inte en rad om! Och politikerna går inte ut och vädjar till lokalbefolkningen om hjälp för den stackars splittrade svenska familjen. Medan hembygdsgårdar står och förfaller så ger kommunen bygglov åt en moské.

"Eliten” väljer alla dagar i veckan migranterna och minoriteterna framför ”folket”. ”Folket”, eller ”vita svenska utan makt och inflytande”, är den grupp som får stå tillbaka. Här finns den nyssnämnda ensamstående mamman. Det är pensionärerna (dom som byggde upp det landet!) på äldreboendet. Och lastbilschauffören som får se sig utkonkurrerad av sina polska kollegor. För att inte tala om barnfamiljerna på landsbygden som får se sin byskola läggas ner.

Resonemanget är alltså: Den verklighetsfrånvända eliten väljer migranterna och minoriteterna framför ”det vanliga folket”. Och likt de problementreprenörer som högerpopulisterna är intar de en tacksam position. Genom att ställa sig på ”folkets” sida sparkar de uppåt – mot eliten. De pekar på verkliga problem, orättvisor i samhället och kan alltid klara sig undan genom att säga ”Det är inte den enskilda flyktingen jag är emot. Det är elitens mångkulturella vansinnesprojekt”.

En högavlönad, SÄPO-vaktad streber som Jimmie Åkesson kan således framställa sig som ”den vanlige svenskens” röst. Det har han gjort framgångsrikt.
Men samtidigt har han och hans likasinnade haft en relativt enkel resa.

För ”eliten” finns ju där på riktigt. I centrum och inte enbart i den högerextrema maktanalysen. Intressekonflikten mellan arbete och kapital är givetvis högst existerande. Så väl lokalt, nationellt som globalt. Men den ”dialog” mellan arbete och kapital gestaltar sig i att delar av LO-ledningen för några år sedan träffade representanter från riskkapitalbolagen för att ”göra upp” om vinster i välfärden så att inte frågan skulle bli en valfråga i valrörelsen 2014 försvagade knappast bilden av en maktfullkomlig elit som sitter ihop, oavsett intressesfär. Ett allt mer centraliserat LO har också i många av sina medlemsförbund fått se antalet förtroendevalda och aktiva medlemmar minska samtidigt som dom facklig-politiska studierna bland medlemmarna har sjunkit markant dom senaste decennierna. På ABF hålls kurser i hur man över en zombiekatastrof istället.

Så väl liberaler som en del som identifierar sig som vänster påstår att det istället handlar om en ”värderingsstrid”. Det har förmodligen publicerats fler så väl raljanta som balanserade ”analyser” om huruvida det är så, om det är bra eller inte än det finns studenter på Södertörns högskola. Men i denna fora återfinns både liberaler som vill försvara just de liberala demokratiska värdena, socialdemokrater och den vänster som inte har sin bas, idag eller historiskt, i arbetarklassen.

Självklart existerar det inte bara en, utan otaliga värderingsstrider i samhället. Men frågeställningarna likt ”Ska vi ha ett mångkulturellt eller ett nationalistiskt Sverige?” har två svar. Sverigedemokraterna och dess anhang blir då en fullt legitim aktör. Och med sin maktanalys är det enkelt för partiets företrädare att gång på gång hamra in att ”eliten” gör sitt yttersta för att smutskasta, stänga ut och tysta ner ”folkets röst”.

Hur radikala krav ett parti som exempelvis Feministiskt Initiativ än må ha. Hur utmanande av de patriarkala och rasistiska strukturerna detta parti än må vara i sina programförslag så har Schyman och hennes partikamrater inte en chans när Sverigedemokraterna svarar att ”det där är elitens försök att splittra och hunsa vanliga svenskar”.

Radikal politik är inte progressiv utan en folklig förankring. Folklig förankring skapas av att man antingen genom att vara en rörelse får sin legitimitet genom att fylla människors konkreta behov eller så använder man sig av redan befintliga kanaler och institutioner och anspelar på en realitet. Det Sverigedemokraterna i Sverige och Donald Trumps rörelse i USA har gjort är det sistnämnda.

Visst, i Sverige har Sverigedemokraterna byggt upp en rörelse. Men jämfört med de folkrörelser som det här landet till stora delar har byggts av har den inte mycket att hämta. Istället har Sverigedemokraterna skickligt utnyttjat befintliga institutioner. Partiet satsade i sin barndom i första hand på att ta sig in i kommunala församlingar för att använda dessa som en plattform att bygga vidare på. Partiets blotta existens har väckt intresse och skapat rubriker i medierna långt innan man var ens i närheten att komma in riksdagen. SD lärde sig också tidigt hur de kunde utnyttja både media och politiska motståndares reaktioner.

Det är solklart att ett parti av SD:s kaliber till stora delar fått sitt genomslag på grund av sin rasism. Det finns rasister och rasister vill rösta på ett rasistiskt parti. Men samtidigt – och det är min fulla övertygelse – har partiet fått ett utrymme och i slutändan också ett stöd på grund av just sin maktanalys. Och den handlar inte enbart om rasism.

Det är i sig ingen rasistisk föreställning om ett trött politiskt etablissemang som allt mindre lyssnar på övriga medborgare. Det är fullt logiskt att det blir så då det är medborgarna som utgör partierna och partierna har tappat mängder av medlemmar och aktiva under de senaste decennierna. Det är heller inte rasism att peka på reella och rejäla problem inom välfärdssektorn, en utarmad landsbygd och allt mer segregerade storstäder och en elit som faktiskt gör väldigt lite för att göra någonting åt det.

Sverigedemokraternas maktanalys bekräftas också av eliten när dess företrädare med emfas försvarar invandring med att det minsann behövs mer arbetskraft eller för den delen de dess värre fortfarande väldigt förekommande argumenten om hur fantastiskt berikande det är med ”andra kulturer”. Samtidigt är det just detta som är Sverigedemokraternas livsluft. Elitens politik med segregerade bostads och arbetsmarknader samt utbildningsväsende bekräftar den uppdelning av människor som Sverigedemokraterna vill ha, ”invandrare och ”svenskar”.

Därför är det inte konstigt att Sverigedemokraterna gladeligen röstar för RUT och ROT-avdragen som cementerar fast ojämlikheten i samhället, så väl mellan kvinnor och män som mellan fattig och rik. Eller som nu senast när Sverigedemokraterna hade en avgörande roll för att det inte ska krävas kollektivavtal vid offentlig upphandling. Sverigedemokraterna tjänar på lönedumpning. Självklart stämmer partiets företrädare mer än gärna med i dystersången om att det inte finns pengar till välfärden i kommunerna samtidigt som flera av landets kommuner går med vinst år efter år. Det gör det möjligt för SD att säga att flyktingmottagandet är orsaken till varför krackelerar på många håll.

En vänsterpartist eller sosse skulle därför säga att Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti. Men så är inte fallet. Partiet, likt Trump gjorde i USA, använder den förda splittringspolitiken som språngbräda för sitt framtida maktövertagande. Antingen med understöd av delar av den gamla eliten eller helt själva. Borgerliga partier sätter individens frihet framför allt annat. Extremhögern och SD sätter sig själva framför allt annat.

Som antifascister och demokrater har vi inte råd med att låta extremhögern fortsätta använda och etablera sin maktanalys genom att hela tiden själva gå i fällan. Det är sant att det finns en trött gammal elit, så väl på nationell nivå som i våra kommuner. Vi kan inte vara en del av den samtidigt som ojämlikheten ökar mest i Sverige jämfört med övriga västvärlden, OECD:s mätningar. Vårt svar på detta måste vara självständig organisering, givetvis i allians med andra aktörer, som själva ser ojämlikheten och rasismen och försöker göra någonting konkret.

Inte i första hand genom ”goda argument” eller ”moraliska kompasser”. Utan genom att vara den kraft som ger hopp när stora delar av dom gamla folkrörelserna fastnat i byråkrati och nostalgi och den nya eliten våldför sig på vårt samhälle - till alltifrån klickjournalister till våldsverkares stora nöje.

Alltså: Organisera de oorganiserade - innan det är försent.

söndag 4 december 2016

Vem får betala när politikerna leker företag?

”Vi måste stiga högre innan vi går under” sjunger Håkan Hellström i introt på sitt senaste album ”Du gamla, du fria”.

Det är onsdagskväll i november, den 30 november närmare bestämt. Så symboliskt och omstritt. Karl den tolftes dödsdag. En högtidsdag under många år för den svenska extremhögern. Liksom de hel- och halvhjärtade försöken att ”ta tillbaka denna dag” från sverigedemokrater och andra. ”Kåldolmens dag”, mångkultur och integrationsdagar i skolor och kommunala förvaltningar. Kravaller i Kungsträdgården och Lund på 1990-talet. Ståuppkomiker ”med annan etnisk bakgrund” i någon högstadieskola på 2000-talet.

Nu växte förvisso komikern Soran Ismail upp i upplandskommunen Knivsta. Men han är inte en av de dryga hundra personerna som står utanför det nybyggda kommunhuset. Det är en blandning av pensionärer, ensamkommande flyktingungdomar från Afghanistan, deras klasskamrater och en del andra. För andra månaden i rad anordnar vi i Tillsammans för Knivsta en manifestation där vi kräver att kommunpolitikerna sätter press på riksdag och regering om att stoppa de planerade utvisningarna av just ensamkommande flyktingbarn och ungdomar till Afghanistan.

”Snälla Sverige – släpp inte min hand” står det på ett av plakaten. Momen heter en kille som håller
tal. Han berättar att han liksom många andra av de ensamkommande är just ensam. Hans släkt finns inte kvar i Afghanistan. Många är döda. Andra vet han inte var de är. Men nu ska han skickas tillbaka dit. Från ett land där han på ett år har lärt sig språket, funnit trygghet, börjat drömma annat än drömmar.

När det är dags för kommunfullmäktigemötet går de flesta av oss in på åhörarläktaren. Per, en av aktivisterna i Tillsammans för Knivsta, har anmält en så kallad ”allmänhetens fråga”. I Knivsta fungerar det nämligen så att kommuninvånarna har möjlighet att ställa frågor till ansvariga politiker i samband med fullmäktigemötena. Per som bor ihop med Safi, själv ensamkommande och även han aktiv i rörelsen, hade tänkt fråga vad ansvariga politiker gör för att motverka att unga afghaner skickas tillbaka till talibanernas förtryck och förföljelse.

Vi fyller verkligen åhörarläktaren. Så många har det aldrig varit på ett fullmäktigemöte tidigare, säger en äldre man som var med när kommunen bildades i början av 2000-talet. Mötesordföranden harklar sig och ber oss ta ner plakaten vi håller upp. ”Inga åsiktsyttringarna från åhörarna”, säger han. Mötet börjar. Först en föreläsning från en kvinna från ett vattenbolag som ger kommunen en present och tackar för ett gott samarbete. Det är en vas. Därefter rapporterar kommunalråden om sina åtaganden. Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Klas Bergström, har anmält förhinder. ”Men vi tror nog att du följer mötet från sjuksängen”, skrockar kommunstyrelsens vice ordförande och berättar sedan i förbifarten att det ser ut som att Knivsta kommun kommer gå 47 miljoner i plus i år.

Det börjar dra ut på tiden. Några av de afghanska killarna tröttnar när det är en föredragning om det planerade och efterlängtade allaktivitetshuset för ungdomar. Men de bestämmer sig för att stanna för snart är det Pers tur att ställa sin fråga socialnämndens moderata ordförande Göran Nilsson. När Per äntrar talarstolen reser sig alla på åhörarläktaren.

Göran Nilsson säger att visst känner ju alla kommunpolitiker en riksdagsman… Och visst kan de prata med dem. Men egentligen kan kommunen inte göra någonting och det är ju dessutom så att ensamkommande flyktingbarn kostar samhället pengar.

Per får inte ställa någon följdfråga. Vi konstaterar att det gick som vi hade trott. ”God dag yxskaft”, ungefär. Vi samlar de flesta som deltagit vid manifestationen och säger att vi kommer fortsätta sätta press på kommunen. Flera tillsammansgrupper gör likadant, som i Tierp och Smedjebacken. Och nog är det så att den kraftfulla mobiliseringen runt om i landet, inte minst av ensamkommande afghanska ungdomar själva, har börjat få politikerna att i alla fall svänga lite grann i retoriken. Med undantag av Göran Nilsson och några tall…

”jag vill inte skickas tillbaka dit” säger en av de afghanska killarna innan vi skiljs åt. Han har skräck i blicken. Den 30 november 2016 är definitivt något annat än vare sig slagsmål med fulla skinnskallar eller kåldolmekalas med Hembygdsrörelsen.

***

Mobiliseringen för de ensamkommande flyktingbarnens rätt att stanna sker i var och varannan kommun. På många håll är det just tillsammansgrupper som bland annat består av unga afghaner som tagit initiativ till protesterna. På större orter är det organisationer som Rädda Barnens ungdomsförbund och Ensamkommandes förbund. Under hösten startade en grupp personer som jobbar med ensamkommande på HVB-hem, inom kommunala förvaltningar och som ”gode män” initiativet ”Vi står inte ut” på Facebook som generat debattartiklar och inte minst manifestationer.

Argumentationslinjerna ser lite olika ut. Barnkonventionen och det faktum att svenska Utrikesdepartementet avråder svenskar från att åka till Afghanistan används flitigt. Lika så de nu otaliga exemplen som finns där afghanska pojkar plötsligt får sin ålder uppskriven, kastas ut från HVB-hemmet där de bott och får utvisningsbesked. Ska samhället bete sig så här? De unga afghanernas berättelser och vad som väntar dem vid utvisningar till Afghanistan borde ju räcka.

Men så finns det där argumentet som Göran Nilsson i välbärgade Knivsta och politiker från samtliga partier som ställer sig bakom utvisningspolitiken tar till: Ekonomin.

I än mer välbärgade Kungsbacka i Halland har Göran Nilssons partikamrat tillika nämndordföranden, Peter Söderberg, ställt de ensamkommande flyktingbarnen mot kommunens äldrevård. I en kommun som gått över hundra miljoner plus årligen.

***
Några dagar senare på Tillsammans för Knivstas söndagsfika utvärderar vi den senaste manifestationen. Vi diskuterar huruvida vi ska starta en namninsamling eller inte. Ska vi göra en sådan ska den inte ske på nätet. Vi vill möta knivstabor öga mot öga. Det är sådant som skapar rörelse. Vi diskuterar också det här med de 47 miljonerna. ”Hur kan politikerna komma undan med det?”, frågar sig någon.

***
Senare på kvällen ställer jag samma fråga till mig själv. Igen och som så många gånger. Här handlar det alltså om föräldralösa tonåringar som flytt över halva jordklotet till fots, i gummibåtar och trånga lastbilsutrymmen och ledande kommunpolitiker i landets kommuner ställer sig kritiska till att ta emot dessa för att de hellre räknar skattepengar på banken som om de vore politikens Joakim von Anka?

Men i slutändan handlar det inte endast om ensamkommande flyktingbarn och inte heller om landets kommunpolitiker. I dagens Sverige har vi en regering som ena dagen stoltserar med att ekonomin går som tåget. Att arbetslösheten sjunker (i alla fall bland majoritetsbefolkningen) är kanske det mest använda exemplet. Men i samma stund vill den socialdemokratiskt ledda regeringen plötsligt att stöd till den personliga assistansen kraftigt ska dras ner.

Människor i behov av personlig assistans får hux flux beskedet att deras stöd som de har haft ska dras ner eller helt tas bort. Ett scenario som påminner om de ensamkommande flyktingbarnens. En trygghet och möjlighet till ett värdigt liv blir plötsligt det motsatta. Anledningen är ekonomin. ”Kostnaderna har skenat iväg”. Och i den så kallade debatten används exempel på personer som har fuskat sig till personlig assistans. På så vis misstänkliggörs och i slutändan kollektivt bestraffas en hel grupp med liknande behov. På ett liknande sätt har de ensamkommande flyktingbarnen behandlats. Exempel om att enskilda individer har ”ljugit om sin ålder” tas i argumentationen som en intäkt för att de minsann inte är ”riktiga barn”.

Så stigmatiseras utsatta grupper. Och ansvariga för detta är varenda politiker, journalist eller debattör som hänger med ner i härdsmältan.

För låt oss hålla oss till sakfrågan. Är det föräldralösa barn och människor med behov av personlig assistans som ska få betala med sin frihet, trygghet och kanske rent av sitt liv samtidigt som det aldrig har funnits så många miljonärer i Sverige som det gör idag?

Kanske är det dags för oss alla att inse att den politik som det råder konsensus om i det politiska etablissemanget där skattelättnader för de välbärgade, avdrag på hushållsnära tjänster och en välvilja att ge skattepengar till riskkapitalbolag som driver skolor, äldreboenden och sjukhus, har tagit oss just hit.

Föräldralösa barn skickas till krig och människor med behov av personlig assistans får sin frihet berövad av staten.

2017 hoppas jag blir året då dessa grupper kan göra gemensam sak och jag ser gärna tillsammansgruppernas tillsammanskaféer som mötesplatserna för dessa viktiga samtal.

Och i dem samtalen bör också de undersköterskor, som arbetar på privatägda äldreboenden, vara med. Det är ju nämligen ingen slump att Vårdföretagarna vägrar att acceptera de löneökningar som bland annat Sveriges Kommuner och Landsting gått med på. De sturska riskkapitalisterna har stöd av en majoritet i riksdagen och gott om politiker som sitter på dubbla stolar. De ser uppenbarligen gärna att landets skattekronor går till annat än undersköterskelöner, personlig assistans och en trygghet för föräldralösa barn.